Grillarn

Såg för ett tag sedan en predikan från Matthew Barnett.  Full av inspiration. Det handlar om vikten att få tillhöra och som jag tidigare nämnt hade vi Hans Jansson i Motala i helgen som också talade om att människor som inte är vana vid kyrkan måste känna sig välkomna. Hans sa att en vanlig föreställning om hur det är att bli en kristen är att man går till Gud och lägger sina goda sidor i en vågskål och sedan lägger man de dåliga i den andra skålen och väger de goda sidorna mer så klara man provet.
Själv får jag gå och lägga mina dåliga sidor i en skål som Jesus hämtar och sedan slänger på soptippen. Jesus är min sophämtare som jag behöver tillkalla ofta. Att vara kristen handlar om att förstå vilken skit man är och att Jesus är din sophämtare.
Det jag tänkt säga var dock att trots vår litenhet och inte alltid helt naturliga församlingsformer i Motala så kommer människor till vår församling. De kommer tillbaka och finns i gemenskapen, men inte alltid. Det får mig att tänka. Vad ska vi som församling förmedla till de som kommer till församlingen och stannar ett tag? Vi måste vara vägvisare men hur gör vi? Hur klara vi nästa steg? Ska kyrkfikat vara på stående fot i kyrkhallen? Ställa en kafébuss på torget? Ska vi bjuda in familjer och barn för läxläsning i kyrkan? Ska vi älska städningen i kyrkan och slussa in människor i städgemenskapen? Eller ska vi se till att knacka på deras dörr och bjuda på en smarrig blåbärspaj?